bekoma (1)

SOD1884 · Söderwalls huvudverk vb v.

bekoma v. bekomma ) 1) komma till, få tillfälle till. ey kunde förra bekommat för konungh karl schull at bespraka the jordena SJ 257 ( 1457) . " ath jach kan bekommeth ath aname till mik saadane werff " HSH 19: 106 ( 1505) . kan icke . . . bekomme then reyse ib 111 ( 1505) . " nar han thet best bekoma kan " SO 103 . 2) bekomma, få. SO 306 . RK 1: (till. till LRK) s. 247 (båda dessa ställen tillhöra nyare afskrifver). 3) bekomma, utöfa verkan på ööl oc maat skal tik bätre bekomma Su 305 .