ensamber (1)

SOD1884 · Söderwalls huvudverk av adj.

ensamber adj. adj. L. eynsamber . änsamber . ensamp Al 4227 . n. -samt . -sampt . -sampnth Lg 3: 90), solus. 1) ensam (utan sällskap el. förening med annan). " han var ensambar " Bu 205 . " gik fra sit folk eynsamber oppa i skogen " Di 21 . " tu är en godh dräng haa tigh haffuer vidh sin rygh han er ey ensamber " ib 266 . Al 4227 . " skulden the ensame saman byggia ridderskap ok fatökt äruodhes folk " KS 76 (188, 83) . ey gitr riddarskap änsamt i landom warit ib 77 (189, 84). iak ensambir war them alt got Bir 1: 78 . " ensampt thätta skulle thik mykyt storlica vptända ij hans älskogha " Bo 52 . 2) ensam (och ingen annan). " han weet ensamber full skäl . . . som laghin gaff " MB 1: 464 . " astundadhe ensam (endast) världzlik oc kötlik thing " Bir 2: 38 . " thz ensama offer (endast det offret) hawer fulkompna dygdher at lösa alla synder " MB 1: 378 . - n. adv. ensamt, allena. hwilkin som for enkte forganglikit got diktade sangen wtan ensampt for gudz skuld Bir 4: 56 . " ib l91, 92, 99. "