blasare (1)
SOD-SUPP · Söderwalls supplement
nn
blasare blesare: -ana STb 3: 408 (1498) ), blåsare; persom som sköter blåsbälgen till en orgel. huilken som wil lata leka pa thöm (ɔ: stora oraganer) . . . giffue vth vj öre, ij öre kirkian, ij öre lekaren och ij öre blesarana STb 3: 408 ( 1498) . - bildl. framdrivare, pådrivare. skämde (för sände) hon sin plaghomästara, hwilkin blasare war til hänna brännande pino, gönom watnidh til häluitis pino (tortionum suatum incentorem. (möjl. läst incensortem) aquis perfocatum misit ad inferna) SpV 233 . - Jfr horn-, ludhblasare.